När man var liten var allt en lek, ett äventyr. När min mamma berättade för mig om Spanien så lät det som paradiset, sol och värme, god mat, folk var uppe längre och festade mer och hade roligt.
Det lät väldigt bra, speciellt för en elva åring, och jag skulle snart få lära mig att ibland kan det låta för bra. Min mamma menade så klart väl, hon drömde själv om att flytta tillbaka till Spanien, iväg från det mörka och kalla Sverige, och Spanien gick ju så bra så bra då runt 2005-2006.
Så när mamma frågade om jag ville flytta till Spanien så gick jag genast med på det. Vi flög ner till Spanien, hyrde en lastbil och körde upp till Sverige med den. Ja, du läste rätt. Mamma körde en lastbil genom Europa själv med sin då 12 åriga dotter. Vi fyllde den med våra saker och åkte sedan ner till Spanien och flyttade in i min morfars lägenhet i en mindre stad i Valencia regionen.
Dock så blev inte allt som förväntat för mig. Visst var maten god, visst sken solen, men skolan blev en chock för mig och så blev så många andra saker.
Detta inlägg kunde bli jätte långt om jag berättade hela historian, så jag kommer ”fast forward” och säga att jag överlevde den första kulturchocken, pluggade och fick jobb, men djupt inne i mitt hjärta ville jag hem till Sverige.
Så när den möjligheten dök upp to jag den med detsamma, och nu sitter jag här i Sverige, nyinflyttad och på gång att starta mitt nya liv. Det är både läskigt och spännande samtidigt, i slutändan så bygger man ju upp sitt liv i Spanien och man lämnar mycket bakom sig. Så nu kommer frågan vara, var det värt det?
To be continued 😉
